MANNERHEIM SOM ÖVERBEFÄLHAVARE
Gustaf Mannerheim var en yrkessoldat som under sin karriär blev så högt meriterad en officer kan bli. Han ledde försvarsmakten i Finland under fyra krig och valdes till republikens president.
Denna webbplats presenterar utställningens innehåll på finska, svenska och engelska.
ÖVERBEFÄLHAVAREN MANNERHEIM I S:T MICHEL
Under det andra världskriget var försvarsmaktens Högkvarter förlagt till S:t Michel. Orten valdes på grund av det lämpliga läget, goda trafik- och kommunikationsförbindelser samt en tillräcklig inkvarteringskapacitet. Möjligheten att spränga rum för bombskydd i Naisvuori för krigsledningen befäste placeringsbeslutet. Under vinterkriget (30.11.1939–13.3.1940) bombades S:t Michel fem gånger. Överbefälhavarens och Högkvarterets byråer flyttades runt. Under fortsättningskriget (25.6.1941–19.9.1944) fick verksamheten sin vedertagna form. Högkvarteret hade förutom i staden även byråer i Otava samt i flera av traktens herrgårdar. Under Lapplands kriget (15.9.1944–27.4.1945) övergick försvarsmakten till en fredstida sammansättning. I juli 1945 lämnade de sista av Högkvarterets avdelningar S:t Michel.
ÖVERBEFÄLHAVARENS DAGSSCHEMA
Mannerheims dagsschema justerades enligt krigsläget och resorna. Stommen för schemat utgjorde lunch och middag samt återkommande lägesrapporter.
Väckning och frukost
Mannerheim meddelade alltid sin kalfaktor föregående kväll vid vilket klockslag han skulle väckas. Frukosten var ungefär klockan åtta och ibland tog överbefälhavaren en ridtur före den. Adjutanterna deltog vid frukosten. Frukosten tillreddes av överbefälhavarens husa. Ofta bjöds det på korn- och tattargröt.
Gående till Högkvarteret
Mannerheim rörde sig gärna till fots i S:t Michel. På morgonen gick rutten längs Ristimäkigatan den rakaste vägen till Högkvarteret. Tillsammans med överbefälhavaren och adjutanterna gick även några säkerhetsmän som följde överbefälhavaren så obemärkt som de kunde.
Arbetsdagen börjar
En typisk arbetsdag började niotiden för Mannerheim. Först läste han posten som adjutant Bäckman öppnade i hans närvaro. Efter det var presentationer på schemat. Krigsenheterna skickade lägesrapporter till Högkvarteret två gånger per dag, på morgonen vid klockan 9 och på kvällen vid klockan 21. Den operativa avdelningen ansvarade för sammanställningen av lägesrapporterna. På morgonen fick överbefälhavaren uppgifterna om förändringarna vid fronten, fiendens rörelser, stupade och underrättelseläget. Lägesrapporterna var cirka fyra timmar gamla när Högkvarteret tog emot dem, vilket med tanke på den tidens kommunikationsmedel var så gott som i realtid.
Lunch klockan 12.30
Lunchen på Klubben klockan halv ett innebar ett avbrott i arbetsdagen. Dit gick Mannerheim i sällskapet av sin äldre adjutant längs med Savilahtigatan till hörnet av Kyrkparken och därifrån till Maaherragatan. Oftast bestod Mannerheims lunchsällskap av 8–10 personer, de närmaste och viktigaste officerarna liksom bägge adjutanterna.
Motion och vila
Efter lunch promenerade Mannerheim med sin adjutant i cirka en timme eller så red han. Hans häst Käthy var ett stort, lugnt och pålitligt djur. Adjutanten planerade rutten för ridturerna men överbefälhavare bestämde takten. Turerna gick ofta i terrängen runt Rouhialaån eller till Kalevamon.
Då fortsättningskriget fortgick länge och överbefälhavarens hälsa försvagades fredades tiden mellan klockan 14 och 16 dagligen för ostört arbete eller vila.
Arbetssätt
Mannerheims sätt att arbeta skiljde sig från sedvanlig instansordning för generalstabsarbete som består av att generalstabschefen presenterar alla ärenden för överbefälhavaren. Mannerheim ville få presentationerna direkt av generalkvartermästare Airo, chefen för underrättelseväsendet Paasonen samt av de andra personer han önskade höra. Utan en överenskommen tid fick utöver de tidigare nämnda endast generalstabschef Heinrichs och chefen för kommandostaben Tuompo träda in i överbefälhavarens rum. Övriga möten kom man överens med adjutanterna. Överbefälhavaren besökte också åtminstone Heinrichs och Airos rum. Arbetet bestod långt av täta kontakter till presidenten och regeringen.
Middag klockan 19.30
Det var inte ovanligt att officerare som besökte Högkvarteret från fronten blev bjudna som gäster till middagen. Vid bordet följde man vissa regler. Det var inte tillåtet att komma försent, överbefälhavaren ledde umgänget och ärenden i anslutning till arbete diskuterades i regel inte. Menyn, gästerna och dukningen kontrollerades på förhand av adjutanterna.
Kvällsrapport klockan 21
Efter middagen återvände Mannerheim till Högkvarteret och fick den operativa avdelningens och underrättelsens kvällsrapporter av Airo och Paasonen. Han fick dessutom uppgifter om förlusterna. Efter kvällsrapporten ringde han ofta till exempel samtal till Helsingfors. Arbetet avslutades vanligen klockan 22.
Sovdags
Innan han lade sig hade Mannerheim för vanan att ta en paus och läsa tidningar och dricka en grogg. Han följde noga med internationella händelser och läste regelbundet många utländska tidningar. Ibland ville han umgås lite mer och berättade om sin ungdom eller åren i Ryssland till sina adjutanter. Ungefär klockan 23 var sovdags.
DE SOM MÖJLIGGJORDE ÖVERBEFÄLHAVARENS ARBETE
Marskalken av Finland, överbefälhavaren Gustaf Mannerheim var, förutom tiden han sov, i praktiken aldrig allena. Det var ett heldagsarbete att leda krigsföringen och överbefälhavaren måste alltid vara informerad om aktuella händelser. Mannerheim hade flera personer till sin hjälp både i arbetet och i hemmet.
Adjutanternas bistånd
En adjutant är en officerare som bistår en officerare med högre rang. Under krigets gång hade Mannerheim två adjutanter, major Ragnar Grönvall som tjänade 1939–1946 och yngre adjutanten, kapten Rafael Bäckman som tjänade 1942–1946.
”Marskalken hade en sådan konstig vana att adjutanten skulle bo med honom, leva med honom och sköta alla de uppgifter som han i hans ställning helt korrekt ansåg att hörde till någon annan” mindes Grönvall år 1977. Arbetet som Mannerheims adjutant innebar att vara i tjänst dygnet runt.
Adjutanterna organiserade dagens schema enligt Mannerheims önskemål, skötte om en omfattande korrespondens samt koordinerade nödvändiga möten och ärenden. Grönvall närvarade oftast vid de allra viktigaste mötena mellan överbefälhavaren och den politiska ledningen. Bäckman hämtade posten och var med under den dagliga ridturen och följde ”huvudmannen” alltid när budet meddelade om dennes sorti.
Överbefälhavarens säkerhet
Det var viktigt att trygga överbefälhavarens säkerhet i krigssituationer. Lufträderna utgjorde möjliga hot, liksom fiendens verksamhet under besöken till fronten och desanterna på hemmafronten samt övriga eventuella hotfulla situationer.
Övervakningsavdelningen vid Högkvarteret ansvarade för Mannerheims säkerhet. Fänrik Erik Blåfield som ledde ett specialförband skötte uppgiften under fortsättningskriget . X Förbandet / Gruppen bestod av 10–20 man. Säkerhetsåtgärderna var i kraft dygnet runt och till bevakningen hörde överbefälhavarens inkvarterings- och arbetsutrymmen. Mannerheim bevakades när han var i rörelse oavsett om han promenerade på gatorna i S:t Michel eller företog tåg- eller bilresor på olika håll i landet.
Mannerheim var i fara nästan ett tjugotal gånger under krigsåren, varav fem gånger var bombningar eller beskjutning i krigsområdena. Det uppstod lika många olyckor av olika slag och farolägen. Desantparet som släpptes ner i närheten av S:t Michel år 1943 hade som uppgift att döda överbefälhavaren. Mannerheims inställning mot säkerhetsåtgärderna blev mer allvarsam på grund av händelsen.
Hemmatrupperna
Mannerheims hem var i Brunnsparken i Helsingfors och under kriget hade han sällan tid att besöka hemmet. Under resorna till Helsingfors skedde även övernattningen ofta på tåget. Husorna Berta Haglid och Elsa Sundman skötte om hemmet och Sundman arbetade en del av tiden även i S:t Michel. Till en början var det köksan Aili Pohjalainen som skötte om hemmet och frukosten liksom otaliga uppgifter i anslutning till hushållet i S:t Michel.
Till Mannerheims krigstida familj hörde även en personlig och ett bud, till vilkens uppgifter det ingick att sköta om marskalkens kläder och tillhörigheter hemma och på högkvarteret. Dagtid hade budet jour i korridoren utanför överbefälhavarens arbetsrum, han förde bok över personerna som avlade besök hos överbefälhavaren och uträttade vid behov ärenden.
Mannerheim hade flera bilar till sitt förfogande och en ordinarie chaufför, Kauko Ranta. Uppgiften var att transportera överbefälhavaren tryggt till den önskade destinationen vid en angiven tidpunkt.
EN KARRIÄR INOM MILITÄREN SOM STRATEGI
En medellös och föräldralös adelsyngling
Gustaf Mannerheim föddes den 4 juni 1867 som det tredje barnet till fadern den lättsinniga greven Carl Robert Mannerheim och modern Hélène von Julin som hörde till en förmögen industrisläkt. Gustaf var en vild pojke och yngling som blev utsparkad först från Böökska lyceet år 1879 och sedan 1885 från kadettskolan i Fredrikshamn. Efter det tog sig Gustaf samman, avlade studentexamen med goda vitsord och beslöt sig för att söka till Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg. Målet var en plats vid Chevaliergardet, som var kejsarinnans livgarde.
Nätverk bland eliten
Tjänstgöringen vid Chevaliergardet tog Mannerheim till centrum av det ryska kejsardömet och han blev en del av imperiets elit. Han tillägnade sig högadelns internationella sätt och tankesättet för en stormakt. I uppgiften som inköpare av hästar vid hovstallens administration1897‒1903 reste han runtom i centrala Europa och umgicks med officerare och hovfolk. Sällskapsspråket var oftast franska, men Mannerheim lärde sig även engelska och tyska. Karriären som officer framskred dock långsamt. Han återvände 1903 till kavalleriskolan som kommendör för modelleskadronen.
Lärdom i krigskonst vid kejsarens armé
Om jag inte deltar i detta föreligger faran att jag förblir en kabinettsoldat, konstaterade den 37-årige Mannerheim som misslyckats i sitt äktenskap och som kände att hans karriär inom det militära stod och trampade på stället vid utbrottet av det rysk-japanska kriget 1904. Han deltog i kriget som frivillig, gjorde en underrättelseresa 1906–1908 till häst genom Asien, verkade som regementskommendör i Polen 1909–1913 och slutligen som frontkommendör under det första världskriget i Galizien, södra Polen och Rumänien.
Under åren i Polen och första världskriget utvecklades Mannerheim till en frontkommendör som var kunnig i att använda sitt vapenslag kavalleriet vid genombrottssituationer, jakter och vid flanken under strategiska inringningar. Han lärde sig även att bespara sitt manskap och kombinera kavalleriet, artilleriet och infanteriet. Under krigets gång förändrades det samhälleliga klimatet i Ryssland och arméns stridsmoral samt lojaliteten till överheten försvagades. Som en följd av revolutionen lämnade Mannerheim sin militära karriär i Ryssland och återvände till Finland i december 1917.
KRIGKONST
Politiken är alltid det viktigaste elementet och kriget blott dess instrument. På den högsta nivån omvandlas krigskonsten till politik, dock en politik som i stället för att författa noter utövar kamper.
– von Clausewitz
Krigskonsten innebär konsten att leda krigsmakten för att uppnå krigets mål. Den har en politisk-strategisk dimension och innefattar konst såväl inom operationer som taktik. Den är konsten att leda som förvandlas inom en human, social och samhällelig ram.
1918 – INBÖRDESKRIG – FRIHETSKRIG – MEDBORGARKRIG – DET RÖDA UPPRORET
Höjden av krigskonst – en erfaren frontbefälhavare
När den 50-åriga generallöjtnanten Mannerheim anlände till Finland hade han redan gjort en lång och framgångsrik karriär i den kejserliga ryska armén. Han hade erfarenhet som frontbefälhavare och hade under första världskriget varit befälhavare för en kavallerikår på11 000 man. Under första världskriget fanns det ett tiotal motsvarande uppgifter i den kejserliga ryska armén. Å andra sidan hade han inte erfarenhet av att tjäna vid en stor stab eller skolning som stabsofficer. Efter att han återvänt till Finland utnämndes han den 15. januari 1918 till ordförande för Militärkommittén.
Aktion och initiativ
Senatens ordförande Svinhufvud hade gett Mannerheim som ledare för Militärkommittén uppgiften att återställa ordningsmakten i landet. Det beslöts att den vita arméns högkvarter skulle grundas i Vasa vart Mannerheim sedan åkte. Till ledningsstaben valde han män han kände sedan tidigare och som gått i kadettskolan i Fredrikshamn på 1880-talet.
Mannerheims första operationsorder gällde att frånta den ryska militären i Österbotten dess vapen. Det var en djärv åtgärd och ledningsstaben var inte ense om genomförandet på grund av ryssarnas stora övermakt. Då operationen lyckades stärktes förutsättningarna för arméns verksamhet i Österbotten och det gav tid att planera fortsatta åtgärder. Genom detta agerande visade Mannerheim sig vara den obestridda ledaren av huvudstaben.
Operativt och strategiskt val
Med hjälp av den vunna tiden skapades den vita arméns organisation under Mannerheims ledning. Ledningsstaben utökades med svenska frivilliga generalstabsofficerare. Armén bestod av skyddskårerna, jägarna och de som inkallats med stöd av värnpliktslagen. Det ordnandes skolning för dem och införskaffades utrustning och vapen. Efter det möjliggjorde läget planeringen av operationerna. Armén delades i grupperna Satakunta, Tavastland, Savolax och Viborg
Tammerfors utgjorde ett viktigt underhållscentrum för de röda, men strategiskt sett var Viborg det viktigaste målet. Regeringen hade formellt bett Tyskland om militär hjälp och de tyska trupperna anföll de röda bakom ifrån. Mannerheim beslöt att koncentrera anfallet till Tammerfors, eftersom det tryggade möjligheterna att förflytta trupperna till de andra fronterna och ordna underhållet för dem. Dessutom kunde operationen utföras av de egna trupperna utan tyskarnas hjälp. Kriget slutade med en seger för armén som Mannerheim ledde.
Vid inbördeskrigets slut var Mannerheim framför allt en vit general med det viktiga målet att slå bolsjevikerna i Ryssland.
FRÅN CIVIL TILL ORDFÖRANDE FÖR FÖRSVARSRÅDET
Efter inbördeskriget avgick Mannerheim, eftersom han var av annan åsikt gällande samarbetet med Tyskland. Han kallades till riksföreståndare i december 1918 efter att Finland slutat rikta sig till Tyskland. Mannerheim blev inte vald till president i valet som hölls sommaren 1919. Därpå följde en civil period på tio år då Mannerheim reste runt och upprätthöll sina nätverk i Europa.
President Svinhufvud bjöd 1931 Mannerheim till ordförande för försvarsrådet. Uppgiften skräddarsyddes för honom och till en början innehöll den en hemlig order om att Mannerheim skulle bli överbefälhavare för armén vid ett eventuellt krigsutbrott. Då började det viktigaste skedet i Mannerheims militärkarriär.
Den finska försvarsmakten utvecklas
Utvecklingen av den finska försvarsmakten präglades under 1920-talet av utbildning och under 1930-talet av utvecklingen av systemet för mobilisering, vapnen och militärutrustningen. I slutet av 1930-talet var utbildningen och det taktiska kunnandet på en bra nivå, men problemet var bristen på materiel. Som ordförande för försvarsrådet fokuserade Mannerheim klart på att höja anslagen. Anslagen höjdes så småningom, men läget förbättras först efter anslagen i och med 1938 års lag, men det var för sent.
Uppdatering av krigskonsten
Som ordförande för försvarsrådet avsåg Mannerheim att aktivt uppdatera sina uppgifter om krigskonsten samt gällande det militära läget i hemlandet och i Europa. Vapenteknologin utvecklades i rasande takt. Pansarvagnar och pansarvärnsvapen, artilleriet, luftvapen och användningen av gas och utvecklingen av andra vapen förändrade på ett betydande sätt krigsföringen. Han bekantade sig 1934 med utvecklingen av luftvapen i England, Frankrike och Tyskland och sedan 1937 i England med användningsmöjligheterna för pansarvagnar. I hemlandet följde han med krigsövningar, gav sitt stöd till främjandet av befästningsarbeten samt placeringen av högkvarteret.
När det andra världskriget bröt ut ansåg Mannerheim det vara viktigt att trygga hela det finländska samhället. Hösten 1939 rekommenderade han att Finland skulle gå med på eftergifter till Sovjetunionen, eftersom han tvivlade på Finlands militära och materiella förmåga gentemot Sovjet.
VINTERKRIGET 1939-1940
Överbefälhavarens ledarskap är odelbart
Mannerheim anmälde sig till uppgiften som överbefälhavare den 30 november 1939 när Sovjetunionen fällde bomber över Finland. Före detta hade han meddelat presidenten sin avgång från posten som ordförande för försvarsrådet som protest mot de alltför klent tilltagna försvarsresurserna.
Kulmen på Mannerheims agerande inom krigskonsten var att gripa initiativet. Under vinterkrigets första dagar grep han ledarskapet över kriget till sig. Den operativa avdelningen vid högkvarteret förstod att inte tvivla på överbefälhavarens ord utan att frontkommendören byts ut om order inte följs och att försvarsministeriet inte längre utser officerare till den krigförande armén. Förtroendet till överbefälhavaren och dennes erfarenhet hos fotsoldaterna och medborgarna skulle garantera framgång. Han ansåg det nödvändigt att armén skulle nå någon slags delseger för att stärka moralen och andan hos den kämpande armén och medborgarna.
Erfarenheten
När vinterkriget bröt ut var Mannerheim fortfarande den enda officeraren på befälsnivå som hade erfarenhet av storskaligt krigförande. Det gällde att ständigt lösa hur den underlägsne försvararen kunde klara sig.
Skyddsstyrkornas snabba reträtt vid Näset och Sovjetunionens kraftiga anfall norr om Ladoga var överraskningar. Segern den 12 december vid Tolvajärvi var av stor betydelse. Fokus skiftade till fronterna vid Ladoga och Norra-Karelen ända fram till februari. De avgörande striderna fördes ändå på Karelska näset.
Mannerheims arbetssätt hade formats redan år 1918: han hörde olika personer och meddelade sin egen åsikt efter att ha övervägt ärendet. Mannerheim följde inte arbetssättet vid en generalstab.
Konsten att avsluta krig
De lyckade avvärjningsstriderna och frontens stabilisering stärkte i början av kriget humöret. Världens blick på Finland var den av välvilja, men fanns det verklig hjälp att vänta tillräcklig snabbt? Faktum kvarstod att anfallaren var mångfalt starkare än försvararen räknat i både män som vapen.
Befälhavaren som leder kriget ska ha förmågan att se när kriget måste övergå i fred. I Mannerheims ögon var Finlands läge kritiskt och arméns förmåga att uthärda på bristningsgränsen. När freden ingicks den 13 mars 1940 var armén fortfarande funktionsduglig och landet hade inte ockuperats.
1940-1941 MELLANFREDEN – FÖRBEREDELSE FÖR ETT NYTT KRIG
Krigets politik
Efter vinterkrigets slut den 13 mars 1940 fortsatte Mannerheim som överbefälhavare. I Europa fortsatte storkriget som snart eskalerade när Tyskland i rask takt ockuperade Danmark, Norge, Frankrike samt Belgien och Holland. Finland blev isolerat från västmakterna och handelsförbindelserna bröts. Sovjetunionen ockuperade de baltiska länderna och utövade många slags påtryckningar på Finland under sommaren 1940.
Skydd och materiel
Befästningar låg högt bland Mannerheims prioriteringar. Genast efter fredsslutet gav han order om att inledda byggandet av en ny befästningskedja – Salpalinjen – innanför den nya gränsen. Samtidigt inleddes en förstärkning av försvaret med krigsutrustning, vapen och tillgången till ammunition. Erfarenheterna från Vinterkriget visade att Finland kunde klara sig endast genom att vara väl utrustad.
Förberedelser inför ett nytt krig
Mannerheim ansåg att hotet om ett nytt krig var verkligt och var under mellankrigstiden vid två tillfällen färdig att delvis inleda mobiliseringen. Finlands läge började visa sig i en annan dager när krigsledningen i october-november fick meddelande om att Hitler inte skulle tillåta Sovjetunionen att ockupera landet. Mannerheim ansåg att man med ett nytt krig kunde korrigera den tidigare oförrätten samt att med Tysklands stöd förgöra det bolsjevistiskt styrda Sovjetunionen. Från och med januari 1941 förhandlade den finska krigsledningen med Mannerheims välsignelse med den tyska krigsledningen.
Mannerheim trodde inte att Finland skulle kunna hålla sig utanför kriget vid ett tyskt anfall mot Sovjetunionen.
MÄNNISKAN MANNERHEIM
Mannerheim hade formats av sin tid och sin ståndsmässighet. Årtiondena bland eliten vid det ryska kejsardömet formade honom till en aristokrat och kosmopolit som talade många språk och förstod betydelsen av auktoritet och samarbetsnätverk som medel för påverkan.
Han var en utmärkt ryttare och hade under sin militärkarriär anpassat sig även till krävande förhållanden. År 1939 när han mottog överbefälskapet var han 72 år och när han avgick från presidentämbetet 78 år gammal. Under krigsåren, speciellt under vintrarna, led han av förkylningar, lunginflammationer, magsår och ett smärtfyllt eksem samt gikt och reumatism.
Som ledare var han krävande och antog att alla kunde det han förutsatte även utan vägledning och att alla alltid var tillgängliga. Mannerheims grepp och starka personlighet orsakade friktioner bland generalerna, men man ville inte utmana honom. För att nå överbefälhavaren behövde man ta stegen genom ämbetena och det fanns inga genvägar dit. Han var besvärlig för sina närmaste, men han förstod även vikten av att tacka.
Han var återhållsam och berättade inte sina egna åsikter. Hans syster Sophie stod honom nära. Under kriget bodde hans döttrar Anastasie och Sophie i England och Frankrike.
KRIGSMARSKALKEN ANFALLER – EN FRONT I TAGET
Strategiska beslut
Tyskland attackerade Sovjetunionen den 22 juni. Som ett svar på Sovjetunionens bombningar av finländska städer och flygplatser deklarerade den finska statsledningen den 25 juni att landet var i krig. Med Mannerheims godkännande hade det finska och tyska militära samarbetet intensifierats under våren 1941. Inget avtal slöts om en politisk allians. Finland ansvarade för fronten till och med Uleåborg-Belomorsk och Tyskland ansvarade för fronten norr om det.
Mannerheim behöll rollen som självständig beslutsfattare och varken han eller Finlands armé blev en del av den tyska armén. I anfallsstadiet gick han dock med på Tysklands förslag att anfalla norr om Ladoga mot Svir. Denna tyngdpunkt stödde Tysklands mål om att erövra Leningrad.
För Mannerheim stod det klart att ett politiskt beslut av president Ryti och regeringen behövdes för att överskrida den gamla gränsen och att stanna anfallet på Karelska näset på väg mot Leningrad.
Operativa åtgärder
Den karelska armén formades den 29 juni för att verkställa anfallet för att ta över Petroskoj och nå Svir. Till sammanslagningens kommendör utsåg Mannerheim sin gedigna general, generalstabschefen, generallöjtnant Erik Heinrichs. Den nästan 100 000 man starka karelska armén var den största krigstida sammanslagningen i Finland. Den inledde anfallet den 10 juli.
Den II armékåren som verkade mer söderut hade som uppgift att skära av förbindelserna till land mellan Ladoga och det karelska näset. Anfallet inleddes den 31 juli. Efter att uppdraget lyckades inledde den IV armékåren sitt anfall på västra delen av Näset med målet att erövra Viborg.
Anfallsoperationerna planerades vid Högkvarteret och de godkändes av Mannerheim. För Finlands del hade alla mål uppnåtts vid slutet av året 1941. Tyskland lyckades inte erövra Leningrad utan staden omringades.
Observationer om krigskonsten
Mannerheim inspekterade fronttrupper under krigets inledande dagar, så som han även gjort under vinterkriget. Armén var större och bättre utrustad men oerfaren gällande anfallskrig.
Till en början styrde han den karelska arméns operationer kraftigt, eftersom Högkvarteret tack vare underrättelsen hade en tydligare uppfattning om fienden och det fattades erfarenhet av storskaliga operationer. Under anfallet i augusti för att återta Viborg gav han kommendörerna friare händer.
Mannerheim betonade minimering av manskapsförluster och betydelsen av artilleriets eldgivning, eftersom en lyckad förberedelse skyddade anfallaren. Han var även en realist och blev inte överraskad av det sega ryska motståndet eller vinterns inverkan på Tysklands framfart.
STÄLLNINGSKRIG I SKUGGAN AV STORKRIGET
Samhällets bästa och förändringar inom armén
Då det finländska anfallet stannade av vid slutet av 1941 gav Mannerheim tillåtelse till att arméns styrkor minskades med 100 000 man. På sått sätt tryggades samhällets funktioner och man fick arbetskraft till hemmafronten. Minskningen innebar att frontlinjen blev sårbar och att överbefälhavarens resurser var obefintliga.
Armén omorganiserades till grupperna Näset, Aunus och Maaselkä som var underställda Högkvarteret. Den röda armén anföll på näset vid Maaselkä och i mindre utsträckning annanstans, men finländarna utmärkte sig i avvärjningsstriderna. Den mest betydelsefulla anfallsoperationen som finländarna gjorde var erövringen av Suursaari i mars 1942 och det resulterade i att fartygstrafiken inte löpte fritt på Finska viken. På sommaren gjordes en marinoperation vid Ladoga främst med hjälp av tyska och italienska krafter, syftet var att strama åt läget vid belägringen av Leningrad.
Tvivel på Tysklands framgång
Mannerheim började redan under sommaren 1941 tvivla på framgången för Tysklands anfall och tvivlet stärktes under de följande åren. Överbefälhavarens lösningar visar att han trodde på en tysk förlust i kriget. Avgörande var de allierades landstigning i Norra Afrika i slutet av 1942, den passage till lands som den röda armen öppnade till Leningrad i januari 1943 och tyskarnas nederlag i Stalingrad.
Mannerheim skickade Paavo Talvela som förbindelseofficer till den tyska arméns stab och för att bekanta sig med den kaukasiska fronten. Samtidigt vägrade han att delta i att bryta av Murman-banan vid Soroka och fortskrida från Syväri mot Leningrad. Murman-banan var en servicerutt för Sovjetunionen. Tyskarna kunde inte fullgöra sin andel, vilket var orsaken till vägran. Finland fick dock spannmål, råvaror och energiråvaror.
Krigströttheten
Ställningskriget räckte två och ett halvt år. Det civila samhället drabbades av krigströttheten, liksom trupperna allt från männen vid fronten till kommendörerna. Vid Högkvarteret blev man fängslad av den tidigare framgången och utvecklingen av fiendens krigskonst tilldelades endast lite uppmärksamhet. Den högsta ledningen vid Högkvarteret hade det svårt på grund av överbefälhavare Mannerheims sjuklighet.
FÖRVÄNTAT STORANFALL
Storanfallet är en tidsfråga
I början av 1943 trodde Mannerheim att Tyskland skulle komma att förlora kriget och meddelade Finlands regering och riksdag om detta. När Tyskland drog sig tillbaka från belägringen av Leningrad i januari 1944 blev sidan till Finland utan försvar. Vid Högkvarteret visste man att ett storanfall är på kommande över Karelska näset och redan på hösten 1943 gavs order om att förbättra försvarsberedskapen.
Mannerheim lät flytta pansarbrigaden till Näset och man inledde byggandet av VKT-försvarslinjen (Viborg-Kuparsaari-Taipale) i februari 1944. Befästningstrupper flyttades från Östra Karelen till Näset. Förändringen skedde långsamt och vid Högkvarteret övervakade man inte tillräckligt noga hur order för att befästa försvaret verkställdes. Näset var inte helt utan fästningar, eftersom till exempel Vammelsuo-Taipale-linjen (VT-linjen) bestod av 1 300 befästningar.
Åtgärder för att hindra anfallet
Sovjetunionen inledde sitt storanfall den 9 juni 1944. Det kom som en överraskning för honom att huvudlinjen brast så fort. Mannerheim lät flytta alla tillgängliga reserver till Karelska näset och grundade en stab för trupperna vid Karelska näset för att leda striderna. Man bad on luftstöd, pansarvärns- och stormkanoner samt mer pansarnävar (från tyskans Panzerfaust) och pansarskräckar (från tyskans Panzerschreck eller Raketenpanzerbüchse). Kriget skulle avgöras på Näset såsom under vinterkriget. Målet var att stabilisera läget och få trupperna grupperade till en styrd avvärjningsstrid.
Möjligheten till att försvarsstriderna lyckas
Sovjetunionen framskred 100 km på två veckor och erövrade Viborg den 20 juni. Till en början var de finska truppernas reträtt från kraftig eldgivning kaotiskt. Även strängare disciplin användes som metod för att höja stridsförmågan. Försvaret tätnade och anfallet stoppades under de följande veckorna vid Tali-Ihantala, den största striden i Nordens historia. Den 12 juli gav Stalin order om att avbryta storanfallet och riktade sin blick mot Berlin.
VILJAN ATT AVSLUTA KRIGET
Sonderingar för fred och realism
I februari 1943 beslöt regeringen att Finland skulle lösgöra sig från kriget. Förutsättningarna var ringa på grund av Sovjetunionens gränskrav och hotet om tyska bestraffningar. Även Mannerheim drev våren 1944 aktiva sonderingar för fred, men förutom de sovjetiska gränskraven och höga krigsskadestånd utgjorde hotet om eventuella tyska motåtgärder en alltför stor risk. Det var inte givet att den finska armén skulle ha följt sin överbefälhavare till fred i en osäker situation.
Konsten att uppnå fred
Alla Mannerheims åtgärder för att stoppa storanfallet siktade på att lösgöra Finland från kriget. Tysklands villkor för vapenhjälp var den mellanstatliga överenskommelsen som uppfyllde president Rytis personliga försäkran till Hitler. Ryti avgick och riksdagen valde Mannerheim till republikens president den 4 augusti. En ny regering formades och två veckor senare meddelade Mannerheim till tyskarna att den försäkran Ryti avtalat inte gäller honom.
Tysklands klena läge vid östfronten gav dem inga möjligheter att hindra Finland att frigöra sig från kriget. Sovjetunionen krävde att alla förbindelser med tyskarna skulle brytas och att tyskarna skulle fördrivas ur landet inom två veckor, vilket Mannerheim samtyckte. Vapenvilan undertecknades den 4–5 september 1944. Mannerheims prestige hade en central roll för uppnåendet av avtalet. Beslutet var inte enhälligt.
Frihetens pris – Lapplandskriget
I Lappland eskalerade läget då över 200 000 tyska soldater hade beordrats att lämna området med snabb tidtabell. Tyskarnas överraskande anfall till Hogland ledde till krigshandlingar i Lappland de forna vapenbröderna emellan.
Mannerheim hade låtit göra upp planer för att skydda Lappland redan på hösten 1943. Befolkningen evakuerades under september till trygghet i Sverige och söder om Ule älv. Retireringen som hade inletts i samförstånd, men som utmynnade i krig ledde till omfattande förstörelse av byggnader och infrastrukturen i Lappland samt till en minering av terräng som orsakade förstörelse långt efter krigsslutet.
Mannerheim lyckades frigöra Finland från ett storkrig, landet ockuperades inte och armén var funktionsduglig, precis som efter vinterkriget. Han lämnade posten som överbefälhavare i slutet av 1944 och avgick som president den 4 mars 1946.
